Turen grinade mig i ansiktet

Personligt

Vasaloppet. Detta klassiska långlopp. En brutal utmaning för varje skidande amatör. Och uppenbarligen för ett och annat proffs. Det var smärtsamt att se Audun Laugalands ojämlika kamp mot den envist och obönhörligt jagande hop som blåste förbi honom bara några 100 meter före mål i söndags. Den tappra satsningen slutade med en neslig fjärdeplats. Känslan av att inte kunna svara upp mot sin motståndare är självklart grym. Vanmakten när muskler och hjärna inte svarar. Det var en tårfylld norrman som lät sig intervjuas strax efter målgång.

Jag vet att jag inte har något som helst gemensamt med elitidrottare. Inte på något sätt, varken psyke eller fysik. Men jag vet att söndagens underhållning från första parkett, ryggläge i saccosäcken, gav mig kalla kårar. Och flashbacks från förra årets Cykelvasan. Jag minns dessvärre loppet utan något som helst välbehag. Smärtande ben och ett rejält stukat psyke är det bestående minnet. Jag lovade dyrt och heligt efter målgången: aldrig mer. Otränad (en brasklapp har aldrig skadat).

Jag kunde valt den enkla utvägen och helt enkelt struntat i att ens testa att anmäla mig den 22 september klockan 09.00. Det blir ju trots allt fullt på bara några minuter. Det gjorde jag inte. Och jag hade tur(?) och fick en plats även i årets 95 kilometer långa lopp. Den 16 augusti är datumet som upptar lite mer av mina tankar efter söndagens skidvariant mellan Sälen och Mora.

Och det faktum att jag inte börjat träna. 163 dagar är vad som återstår innan det är dags. Det är med andra ord dags att dra igång träningen. Det är dags att kränga på mig cykelbyxorna och ge mig ut på vägarna. Jag har inget att skylla på, det är ju inte ens snö och is. Och dessutom börjar ljuset dominera såväl på morgon som kväll.

Vi ses på en väg nära dig.