Test av träningen från helvetet

Personligt

Min referensram för träning har fullständigt massakrerats. Sprängd i tusentals bitar som en direkt följd av ett 60-minuterspass. Visst, jag har såklart hört talas om intervallträning och tabata som en ren form av densamma. 20 sekunders högintensivt arbete med en muskelgrupp i taget varvat med tio sekunders vila. Åtta upprepningar. Men jag har aldrig provat på riktigt innan den gångna helgen.
Hur svårt kan det vara?
Hur jobbigt kan det bli?
Tja, med min fysiska status (som givetvis inte är av bästa märke) kan jag konstatera, kanske inte så svårt men hur tufft och smärtfyllt som helst. Och då var ändå smärtan under själva passet inget jämfört med de protester kroppen demonstrerar de närmast efterföljande dagarna, oavsett om jag ska sätta mig ned, försiktigt gå eller försöka göra någon som helst aktivitet som inbegriper att röra på mig på minsta sätt.

Det var inte vackert, förmodligen inte ens värdigt.

Jag var förvisso sunt skeptisk när instruktören frågade om vi skulle köra en timme, men protesterade inte, jag är ju ganska karaktärssvag när det kommer till träning. Med facit i hand borde jag sagt ifrån. Men all heder åt det fysiska praktexemplar som ledde träningen från helvetet. Inga klämkäcka försök till uppmuntrande tillrop som: Jobba på! Kom igen! Nu kööör vi!

Bara pedagogiska instruktioner och föredömligt genomförande. Självklart gjorde hon samtliga övningar med fascinerande effektivitet, disciplin och precision. Och till synes utan ansträngning. Själv stönade och grymtade jag hämningslöst i mina patetiska försök att hänga med. Jag svettades floder och ramlade ihop som en strandsatt sjöelefant efter fullbordat värv.
Det var inte vackert, förmodligen inte ens värdigt.
Men i efterhand en skön erfarenhet. Den ingjuter dessutom nytt mod inför nästkommande lördags äventyr i Dalarna. Det känns som om Cykelvasans 95 000 meter blir en munsbit efter den fysiska förnedringen i form av tabata.

Ha det gôtt.