Med mål att segra över fäders spår

Personligt

Portalen i Mora. Den är en lisa för själen, skallen och kroppen att passera och i bästa fall orka läsa ”I fäders spår för framtids segrar”. Nej, jag har aldrig kört Vasaloppet. Däremot Cykelvasan. Det är en speciell känsla att stå i startfållan vid Vasaloppsstarten i Sälen. Veta att det strax är jag och cykeln mot grus, stigar och lite asfalt. I 95 kilometer.

Om nio dagar är det dags igen. En för mig tuff och ojämn kamp mot backar, trötthet, stubbar, sand, stenar och smärta. Det bär av uppför direkt och fortsätter så större delen av vägen till Smågan. Fram till Mångsbodarna är det relativt lättkört för att sedan bära av utför till Tennäng. Gôtt. Men, det är där det verkligen börjar. De följande 20 kilometrarna till Evertsberg är fasansfulla. Jag har studerat fjolårets kilometertider och snitthastighet. Det är ingen munter läsning. Rent av nedslående. Där gäller det att bita ihop, trampa på och inte tänka alls. I Evertsberg väntar belöning, en lång, lång utförslöpa och fortsatt huvudsakligen utför i nästan tio kilometer.

Men strax innan Oxberg är det dags igen. Den grymma Lundbäcksbacken. Ett ryck likt Sven-Åke Lundbäcks när han vann Vasaloppet 1981 är inte att tänka på. Snarare överlevnad, med vetskap om att det bara är en tredjedel av loppet kvar efter väl förrättat backförvärv. Den återstående delen är dock mer lättcyklade även om Hökberg bjuder hyfsat tufft motlut också.

Desto skönare för sinnet är det att trampa förbi Eldris, för att inte tala om Moraparken och svänga in på upploppet. Men det gäller att kämpa emot huggen i baklåren, stålsätta sig mot ömmande bakdel, hålla krampen i schack, bara trampa på metodiskt och rulla in under portalen. Målgång. Slutfört. Segra över fäders spår.