Ilskan över stipendiet har gått över

Personligt

I morgon är det studentuppvaktning som gäller för mig. Det minner om sen länge svunna tider i Falköping. Mina tre gymnasieår flöt hyfsat . Historia var kul. Matte också, fram till derivatan. Sen var det språken. Franskan hade jag med mig från högstadiet och allt jag minns är den franska nationalsången. Spanskan blev kortvarig. Efter 2,5 månad var jag less på uppochnedvända utropstecken och en lärare som var lite väl intresserad av oss tre killar i gruppen. Fick bli tyska istället. Ordning och reda.

Sen var det förstås engelskan. Ett kul språk, även om lektioner och läxförhör var förutsägbara. Jag gnetade på, med siktet inställt på betyg 5. Dessvärre kom en normalfördelningskurva i vägen. På den tiden delades max två femmor ut i en klass på 30 elever. Konkurrensen var stentuff.

Vad är väl en siffra på ett papper jämfört med ett officiellt erkännande.

Dag för student infann sig den 7 juni 1987. Champagnefrukost, högtidstal med stipendieutdelning och därefter betygsutdelning. I Odenhallen ropades mitt namn upp, helt otippat, för att ta emot anonyma givares stipendium i engelska. Med rak rygg och lätt rosafärgade kinder knallade jag upp på scen. Stipendiet var dock inget kuvert fyllt till bredden av pengar utan en bok om världens mäktigaste byggnader. På engelska. Kul för en 19-åring, med tummen mitt i näven.

Nåväl betygsutdelning väntade. När jag slet upp kuvertet noterade jag en neslig 4 i rutan för engelska. I min sjukt konspiratoriska hjärna förstod jag att jag fick ett ”sketet” stipendium istället för en femma. (Anonyma givare var bland andra min engelsklärare.) 25 år senare har jag förlikat mig med mitt öde. Och känner stolthet för stipendiet. Vad är väl en siffra på ett papper jämfört med ett officiellt erkännande. Egentligen.