Fullfjädrad resenär på 303:an

Personligt

Kollektivtrafik, ska det verkligen vara någonting att ha? Ingen egen koll på tider. Ingen flexibilitet. Anpassning. Det är inget för mig. Jag har tänkt det. Många gånger. Men det såklart. Du slipper tänka på trafiken. Du kan lugnt luta dig tillbaka i sätet. Du kan lyssna på musik, rensa i mailen eller göra absolut ingenting. Bara sitta och njuta av landskapet som susar förbi, försvinna in i virvlande tankar om inget särskilt. Bara låta tiden gå och få lite tid för rekreation. Eller läsa en e-bok, direkt i mobilen.

Alldeles förträffligt, kan jag konstatera efter snart två veckor på 303:an. Jag kan också konstatera att beslut om ändrade resvanor skapar förvirring. Två av mina yngre kollegor fick förvånade blickar som snabbt gick över i total skepsis när jag berättade.
”Du? En medelålders man, urtypen för att köra egen bil till jobbet? Som älskar bilar med många hästkrafter och mullrande framfart?”
Jag kunde inte annat än le åt kommentarerna. Inte för att del 2 stämmer särskilt väl, typ inte alls, men det förstnämnda kanske äger en väsentligt större riktighet.

När sanningen väl sjunkit in i dessa båda herrar rabblades tips på kollektivism-etikett. Vana pendlare som de båda är. Nu går jag så långt bak i bussen det bara går. Sätter mig på innersätet. Väskan mellan benen på golvet. Inga problem med det. Reskompis i sätet bredvid har det dock bara blivit vid ett tillfälle under de senaste veckorna. Den är inte direkt överfull 303:an. Men det gör inget. Jag har ju min nyfunna vän e-boken. En alldeles förträfflig reskamrat som dessutom snabbt skiftar karaktär. Jag har precis avverkat min tredje. Och jag kan rekommendera alla tre som förträfflig förströelse; Fjällgraven, Livbåten och Hennes iskalla ögon. Trevlig resa.