Från deckare till Ranelid

Personligt

En skåning med brett och obegripligt uttal. Lite för solbränd. Lite för självgod. Lite för mycket helt enkelt. Enligt mig. Med utgångspunkt i vad jag tycker, enbart baserat på min tro. Utan spaning och således ingen aning.

Med min ytterst enkelspåriga ingång till läsning vill jag självklart inte befatta mig med denne mans litterära gärning. Helt otänkbart i min värld fylld av alster signerade Arne Dahl, Buthler och Öhrlund, Hjorth och Rosenfeldt samt inte minst Roslund och Hellström.

Men härförleden bar en diskussion om denne Björn Ranelid iväg i en helt oväntad riktning. Ranelid fick i samband med en middag sina fiskar varma för allt från sin uppenbarelse och deltagande i melodifestival till Blocketannonser och sina böcker. I lägret som avfyrade den ena salvan efter den andra hade givetvis ingen läst mannen ifråga. Försvarande sida kontrade med det otänkbara: läs en bok av honom, som vi väljer. Efter en diskussion med skyhöga svallvågor och högläsning föll valet på ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten”.

Nu sitter jag med mobilen i handen.

Nu sitter jag med mobilen i handen och läser detta alster. Jag är bara halvvägs, men jag måste erkänna: det är bra. Det är riktigt bra. Inte bara språkligt. Det är en fascinerande och gripande historia, med starka personporträtt, skickligt berättad. Dess avgrundsdjupa botten av insikter för hur barn behandlas i vårt moderna samhälle samtidigt som det finns starka, självuppoffrande eldsjälar som vill ge hjälp och stöd, tar minst sagt tag i mig.

Jag erkänner utan omsvep att jag var full av tvivel för utmaningen att läsa Ranelid. Lägga tid på det, bah. Men desto mer uppfriskande är den undergörande och tillrättavisande bildliga örfil mina förutfattade meningar fått, än en gång. Jag ser fram emot diskussionerna om boken och Ranelids författarskap som väntar.

Ha det gött